Dom säger att det blir lättare med tiden, att tiden läker sår..
Personen som sa det kan knappast ha nån som helst aning om vad han/hon pratade om..
Jag önskar jag kunde säga att det stämde för att kanske nån som är i samma sist ska känna hopp..
Men sanning är att det blir inte lättare, inte det minsta..
Visst, sorgen blir "lättare"..den tvingas man lära sig hantera..
Men nånting som blir värre för varje dag är saknaden..
Saknaden som gör så ont, fysiskt och psykiskt..
Det går inte en dag utan att det gör ont i kroppen och i hjärtat..
För varje dag så saknar jag min mamma ännu mer..

Jag är inte samma person som jag var innan mamma gick bort..
Inte på insidan iallfall.. på utsidan måste man.. för man måste "gå vidare",Man måste jobba, träffa människor göra allt vardagligt..
Det är lite mer än 1 år sen nu och det känns som en dimma,går inte riktigt och förklara men det är närsmta jag kan hitta..
Dagarna smälter ihop på något vis..

När saknaden är som värst så känns det med kroppen som när man vrider ur en disktrasa..
Man dras inuti åt alla håll...

Jag vill kunna uttrycka mig mer i ord för det är kanske nånting som kanske hjälper..
Men man blir tom på ord, man blir tom på ork..

Krafterna man har går åt på just vardagliga saker..


Varenda dag saknar jag dig mamma, Tänker på dig jämt och jag tänker göra allt för att du ska bli stolt över mig, jag vet att du redan är det..Men vill aldrig göra dig besviken..

Jag älskar dig